Alice Bah Kuhnke är långt ifrån oerfaren som chef. Inte längre. Men hon har varit och det försöker hon hålla kvar i medvetandet. Hon klev in i ledarroll redan som nioåring i scouterna och har kvar samma vilja till förändring nu som då.

Text: Eva Brandsma

Alice Bah Kuhnke har snart klarat av sitt första år som generaldirektör för den myndighet som hette Ungdomsstyrelsen när hon tillträdde, men som nu heter Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, MUCF. Det långa och otympliga namnet talar dock tydligare om vad uppdraget är. Och det är i civilsamhället hon har sitt hjärta.

Man ska vara som chef så att medarbetare vill komma till jobbet även om de inte fick lön. Det är Alice Bah Kuhnkes motto – och det är det ledarskapet hon säger att hon lärt sig inom den ideella sektorn där utmaningen är att få hundratals frivilliga att vilja arbeta utan en kronas betalning.

När vi ses har hennes myndighet en heldag med seminarier om samspelet mellan det offentliga och det civila samhället. Alice har just modererat ett långt samtal men är varken trött eller slutpratad. Tvärtom så utstrålar hon väldigt energi.

Hon är ett välkänt ansikte– från Disneyklubben på TV, egen talkshow till rättvisemärkt och hållbarhetsfrågor.

– Det finns en råd tråd genom det jag har gjort och det är vilja att bygga ett nytt samhälle och en ny värld.

Den röda tråden kanske inte var helt tydlig för henne för 17 år sen, då hon var en känd tv–profil. Självförtroendet var på topp, men självkänslan var i botten. Skillnaden förstod hon inte på den tiden, men hon blev medveten om det efter ett års terapi. Det var efter det året hon inte förnyade sitt kontrakt med TV 4 för ytterligare fem år i rutan. Trots att andra ansåg att hon hade allt – toppjobb inom media, flott våning mitt i Stockholm, hon tjänade massor av pengar (mer än som generaldirektör idag) och hade snygg pojkvän – kände hon bara en tomhet, var det här allt? Hade hon uppnått allt vid 26 års ålder?

Det var med en alldeles färskt examen från statsvetenskapen i bagaget som hon började bygga sin nuvarande karriär där värderingarna är i centrum – med allt från rättvisemärkt till hållbar utveckling och nu frågor som rör ungdomar och civilsamhället.

Det sägs ofta att unga inte vill bli chefer. Den tror hon inte på. Unga vill absolut ta ansvar, men inte till vilket pris som helst.

Var femte år gör myndigheten en stor attitydundersökning i vilken man kan följa unga människors syn på miljö, karriär, arbetsliv, hälsa och mycket mer under flera år.

– Det vi kan se är att unga idag gärna vill ha makt. De vill gärna ha möjlighet att uttrycka och påverka och förändra. De vill uppnå det jag skulle kalla ett ledarskap. Däremot är de klokare än vad jag och min generation var – de vill inte ha de negativa saker som kan komma på köpet. De vill inte bränna ut sig. De vill kunna ha ett liv, familj och kunna resa.

Hon säger att hon själv och media ofta lite slarvigt lyfter den här frågan säger man att de unga inte vill ta ansvar.

– Man använder sin egen mall för verkligheten. Den här generationen kommer forma ett eget samhälle där man mycket bättre kan kombinera att arbetsliv och familjeliv, och inte behöva offra det ena för det andra. Det är inte värt att kompromissa med ett gott liv. Trygghet är viktigt och ett bra boende.

Ansvaret hon har både som vuxen och i den position hon sitter är att skapa förutsättningar för ett modernt ledarskap där livet går att kombinera i alla sina beståndsdelar.

Alice Bah Kuhnke har vuxit upp i Småland. Där blev hon den yngsta patrulledare någonsin i sin scoutkår och fick leda ungdomar som var några år äldre. I scouterna var det annars så som i övriga samhället, att partulledare blev utsedd efter ålder och erfarenhet. Men Alice ville påverka och ha makt och blev vald för att hon var bra på att prata. Och även om hon inte formulerade sig så då, handlade det också om en frustration över att andra ledde dåligt, säger hon. Drivkrafterna för att vara ledare finns kvar i dag.

– Så klart skiljer sig mitt ledarskap sig väsentligt idag, men nyfikenheten för människor är en kärna och har alltid varit.

Med sin pappa från Gambia var hon och hennes syskon ett udda inslag i den småländska landsbygden.

– Min mamma sa alltid att ”det finns många bra saker med dig Alice, och en av de bästa är att du är svart”. Och det har jag alltid burit med mig. Man kan hitta andra svaga sidor hos mig, men min hudfärg har aldrig varit en av dem.

Alice skrattar mycket, hon rör vid min arm ofta när hon pratar. Hon säger att hon har en unik egenskap och det är att bara minnas det som är positivt. Olyckliga kärlekar till exempel har hon glömt bort. Oförrätter rinner av henne. När hon kommer in i ett nytt sällskap är hennes grundinställning att hon är älskad.

Det här är ett självförtroende som långt ifrån alla delar. Det vet hon inte minst genom att vara mentor för ett antal unga tjejer. Mentorskapet gör hon som frivillig, lite vid sidan om. Det är viktigt för henne att dela med sig till unga tjejer av sin egen erfarenhet.

Många är tyngda av prestationskrav. Unga har så många livsavgörande val tidigt och de lämnas ensamma när konsekvensen av valen inte blir så bra. Avhoppen från gymnasieskolan är till exempel stor idag, som effekt av detta menar hon. Själv har hon alltid också haft enorma prestationskrav men de har balanserats av en trygghet.

Alice skrattar när hon berättar om hur hennes pappa förhöll sig till henne och hennes två syskon när de var små. När hon kom hem och hade slagit sig och grät kunde han fråga ”har militären dödat hela din familj? Svälter du? Nej, då så, vad gråter du då för?”

Det fanns inga ursäkter för att inte prestera eller utrymme för gnäll. Men stödet sviktade aldrig säger hon.

– Jag har alltid haft en öppen famn att falla ner in i när det gått dåligt, både i familjen och i kyrkan och scouterna, det finns en enorm trygghet att tillhöra en grupp. Det är det många saknar.

Gruppen ”unga” idag är mindre homogen är den någonsin varit. Skillnaderna mellan de som klarar skolan, mår bra och har stöd och dem som är utsatta, har psykisk ohälsa och lite framtidshopp är enormt.

– Vi lever i ett så rikt samhälle och ändå är användandet av antidepressiva mediciner större än någonsin. Är inte det ett enormt misslyckande för vuxenvärlden?

Du är väldigt politisk – när blir du politiker?

– När jag kommer ut menar du? Jag har nog blivit uppvaktad från alla politiska partier. Ibland kan jag lockas eftersom det kan vara svårt att vara tjänsteman och inte få uttrycka sina politiska åsikter. Men så ser jag vänner som är politiker och jag ser hur mycket kompromissande och tålamod som krävs, och det är nog inget för mig.

Om du skulle ge ett råd till unga, nya ledare vad skulle det vara?

– Att lyssna mer än man pratar. Ta kritik och se det som ett sätt at utvecklas. Hitta äldre ledare som kan vara mentor att bolla med. De behöver inte vara i samma bransch, ledarskapet ser likadant ut var du än är. Lyssna på råden.