Ung & bränd

Engagemang för jobbet är bra. Man får gärna brinna men inte för mycket. Risken för utbrändhet finns även bland mycket unga, alldeles i början av karriären.Chefer måste lära sig att känna igen varningssignalerna både hos medarbetarna och hos sig själva.

Engagemang för jobbet är bra. Man får gärna brinna men inte för mycket. Risken för utbrändhet finns även bland mycket unga, alldeles i början av karriären.
Chefer måste lära sig att känna igen varningssignalerna både hos medarbetarna och hos sig själva.

Text: Eva Brandsma

Säg utmattningssyndrom och många tänker medelålder och kvinna. Men det är inte en hela bilden. Unga, ambitiösa, duktiga flickor ligger i riskzonen.
Pernilla Alexandersson var bara 24 år när hon gick in i väggen. Sex år senare inser hon att hon haft stressrelaterade sjukdomar och symtom ända sedan skoltiden – med ryggont, magont och prestationsångest över att både vara bäst och snyggast.

Det var det första arbetet för Pernilla, hon var 20 år. Arbetsplatsen var en idéburen organisation där hon skulle få arbeta med de frågor som var de viktigaste för henne – jämställdhet. Medelåldern på avdelningen var 54 år och samtidigt som hon började, gick organisationen in i en kris som också fick stor uppmärksamhet i media.
Arbetsbördan var stor med både sådant som var hennes ”riktiga” arbetsuppgifter och sådant som blev ålagt henne för att hon var ung.
Som många åttiotalister var hon datatekniskt kunnig. Det är ju den första generationen som vuxit upp med internet och mobiltelefon.
– En åttiotalist skriver inte i sitt cv att den kan word och officepaketet, det är en självklarhet, säger Pernilla.
Med den kunskapen blev hon hela avdelningens datasupport, något hon gärna ställde upp på. Dels för att det var roligt, dels för att det var bra att vara till hjälp. Eftersom hon var ”ung och frisk” fick hon byta glödlampor och fixa andra vaktmästarsysslor. Eller, det fick hon göra tills att en man anställdes, då blev det han som skulle klättra på stegen.
Pernilla är övertygad om att åttiotalisterna, generation Y även kallad, skiljer sig från tidigare generationer. Dels tekniken men också för att de inte köper de könsroller som äldre lämnat i arv till dem.
– Vi är en idéburen generation med starka värden.

Det var oerhört stressande när det visade sig vara så fördomsfullt på arbetsplatsen. Att de fina idéerna man sade sig stå för, inte stämde med hur man agerade. När hon fick reda på att den manliga kollegan hade högre lön än hon, trots att hon hade arbetat med samma arbetsuppgifter i tre år medan han aldrig hade gjort det, då blev det tungt.
– Jag fick en svindlande känsla av att hela arbetslivet från nu när jag var 20 år fram tills pension skulle vara en lång kamp mot orättvisor.
När man är så ung och inte har erfarenhet från arbetslivet tidigare har man, menar Pernilla, ingen måttstock på vad som är en rimlig arbetsbörda. Man slänger sig in i jobbet och säger ja till allt. Dessutom engagerade hon sig ideellt vid sidan om arbetet med en tjejjour bland annat.

Det finns flera spår i Pernillas berättelse. Det ena är ålder och det som hon ser som specifikt för åttiotalistgenerationen. Det andra är kön, det tredje är ledarskapet.
– Man ska få vara duktig flicka, säger Pernilla. Det är något positivt! Men man ska kunna vara det utan att riskera att bli sjuk.
Det finns ett krav på flickor att de ska prestera och det börjar tidigt. Det är antalet timmar hon pluggar som räknas, medan för pojkar är det resultatet.
– Vi måste vara bättre på att se till resultat och att det finns många olika vägar att nå dit.
Det ledarskapets ansvar att hjälpa i det här fallet unga människor, unga tjejer med höga ambitioner, att ge utmaningar och samtidigt sätta gränser, inte för att vingklippa utan att hitta en hälsosam nivå på arbete.

Ett sådant ledarskap fanns inte på arbetsplatsen. En morgon vaknade Pernilla med smärtor i hela kroppen och kunde inte röra sig. Hon trodde att hon hade influensa och ringde och sjukanmälde sig. Igen. För hon hade varit sjuk många gånger innan dess. Hennes nyblivne sambo tog henne till en läkare som sa att hon var stressjuk. Då kunde Pernilla inte se det men idag när hon ser sig på distans sitta där hos doktorn och ömsom storgråta, ömsom upprepa att hon inte har tid att vara sjuk, ser hon att det var ganska uppenbart. Sedan minns hon ingenting på flera veckor.
– Om jag kunde gå tillbaka och säga till mig att ”det är inte värt det, det kommer att göra så ont, stressa inte”, hade jag gjort det. För ont gjorde det i ryggen, i kroppen, i magen.
– Men samtidigt är det kluvet. För jag har lärt mig så mycket om mig själv och om stress. Jag är så mycket klokare idag tack vare väggen.
Efter tio månader då hon var sjukskriven nästan hela tiden sa hon upp sig. Hon gick emot alla råd hon fick och tog steget när hon insåg att hon inte skulle kunna bli frisk och arbeta kvar. Att ledarskapet inte skulle klara av att ta emot henne.
– Jag bestämde mig att målet var att bli frisk. Jag ville skaffa mig ett jobb där jag kunde anpassa jobbet efter min hälsa, inte där jag skulle anpassa min hälsa efter jobbet.

Bilden av den utbrända är att hon har överpresterat, arbetat för mycket helt enkelt. Men det är inte självklart säger Pernilla.
– Min bild är att jag inte presterat för mycket, utan jag var satt i en bur. Jag fick göra fel saker och min kompetens kom inte till sin rätt. Jag gjorde för mycket av fel saker. Jag hade så mycket kreativitet som jag inte fick utlopp för.
Man ska komma ihåg att alla inte blir utbrända av samma anledning.
– Därför måste chefer vara noga med att se var och en efter sitt unika jag.

Efter att hon sa upp sig började hon plugga på universitetet och tog en examen i genusvetenskap. Med stöd av en coach försökte hon hitta ett arbetssätt där hon inte satt i bur utan satt på en piedestal där hon fick lysa.
– Min lösning blev att starta eget företag. Det kanske inte är att rekommendera andra, men det blev rätt för mig. Jag gjorde det för att kunna använda min kreativitet varje dag.

Idag strävar hon själv efter ett ledarskap där alla behandlas som unika individer där var och en ska kunna prestera efter sin förmåga. Man ska få vara precis så duktig som man är. Ett coachande ledarskap där man ställer frågan ”var vill du befinna dig?” – ”vad behöver du för att ta dig dit” och ”vad kan jag göra för att hjälpa dig att uppnå detta?”
Hon arbetar med det hon brinner för, jämställdhet, men vet att hon inte får brinna för mycket.
– Stress måste jag jobba med hela tiden. Helt frisk blir man nog aldrig efter att ha varit utbränd.
I det egna företaget Add Gender arbetar hon i ”kluster” med andra konsulter. I teamet får hon praktisera idéerna om ett hållbart ledarskap. Själv kan hon jobba 24 timmar i streck ibland för att sedan vila.
– Vi pratar mycket om det, att det inte är en norm inom bolaget, utan det är mitt sätt.

Pernilla Alexandersson var bara 24 år när hon blev utbränd. Nu delar hon och olyckssystern Sanna Lillie med sig av sina erfarenheter i boken Brinntid.
De var lika unga när de gick in i väggen och de delar samma uppfattning om orsakerna till att det blev så.
– Båda upplevde att vi inte fick blomma ut, inte att vi hade arbetat för mycket. Och att vi båda hade haft dåligt ledarskap.
De upplevde att andra pekade ut för dem vilken väg de skulle gå – chefer, samhället, vänner och familj.
– Vi ville hitta vår egen stig. Boken är ett sökande efter den stigen.
Det har varit en resa att skriva boken, där de formulerat sina tankar och slutsatser, hittat sina verktyg som gör att de inte ska trilla dit igen, satt ord på det ledarskap de önskar sig själva och andra. Och hittat sambandet mellan ålder, kön och ledarskap.
– Vi har blivit medvetet kompetenta. Det vi gjort med magkänsla har vi gjort till användbara verktyg. Vi har insett hur duktiga vi är på stress. Duktiga flickor! Vi vill återta begreppet duktig flicka och visa att det är något positivt.



Pernillas verktyg för att hålla sig frisk:

– Öronproppar. Blev extremt ljud– och ljuskänslig när hon blev sjuk och det är hon fortfarande.
– Planera in tid för återhämtning. Vet att hon blir trött av för mycket intryck, ser till att hon har tid till vila när hon utsatts för mycket intryck.
– Andning. Har lärt sig andas rätt och vara uppmärksam på när hon inte gör det.
– Fysisk träning.
– Kalender och anteckningar. Livsviktigt att ha koll på kalender och skriva ner viktiga saker för att inte belasta arbetsminnet för mycket.

Pernillas råd:
– Gör dina egna verktyg! Allt det du bara gör av magkänsla, som du vet att du mår bra av. Formulera dem och gör dig medvetet kompetent. Och utvärdera vad som fungerar bra eller mindre bra.

Signaler på stress hos dig själv och andra:
– stressjukdom kan ge alla symtom som finns. Men ha koll på förändrat beteende. En som börjar få ont i magen som inte haft det förut. Förändrad sinnesstämning, retlighet, irritation, skitsnack, dålig arbetsmiljö. Uppmärksamma sjukdagar och övertidstimmar.


Pernillas ”måsten” för ett gott ledarskap
– bekräfta rimliga normer hos medarbetarna och hos dig själv
– var medveten om riskzoner och stressymtom
– se till resultat inte prestation
– se till att det finns tid för återhämtning, reflektion och skratt
– visa att hälsan går först, inte bara i ord utan i handling, ”walk the talk”.



Citat:
Man ska samtidigt pusha och uppmuntra ambitiösa människor, å andra sidan sätta gränser när det blir för mycket. Som en kontrollerad sko"tegsbrand.























Läs även

Annons