Svårnavigerad CSR-djungel

Socialt ansvarstagande är på agendan. Ofta hör vi om CSR, eller Corporate Social Responsibility, som på svenska kort och gott kan översättas till företagsansvar. Det handlar om företagens sociala och miljömässiga ansvar utöver det som lagen föreskriver.

Bortanför lagtextens paragrafer har dock en annan typ av reglering vuxit fram – frivilliga regler. Idag finns en uppsjö av riktlinjer, standarder och rankningar som syftar till att styra och kontrollera företagens arbete med CSR-frågor. Hur ska företag förhålla sig till dessa? Hur ska dessa frivilliga regler förstås?

I boken ”CSR – Företagsansvar i förändring” (Liber, 2008) diskuterar jag, tillsammans med Pauline Göthberg och Karolina Windell, dessa frågor. I den här artikeln fördjupar jag diskussionen utifrån aktuell forskning.

Kraven på att arbeta med CSR-frågor sägs vara större än någonsin. Företag utser ansvariga, upprättar policies och publicerar redovisningar inom området. Påtryckningarna kommer från en rad intressenter i företagens omgivning. Många har åsikter om ansvaret i sig och hur det ska tas – kunder, leverantörer, medarbetare, stater, investerare, intresse- och branschorganisationer. Listan kan göras lång.

Men CSR är långtifrån ett enhetligt begrepp. Definitionerna varierar, beroende på sammanhang, tid och vem som tillfrågas. Kraven på att ta socialt och miljömässigt ansvar formuleras och omformuleras i samspel mellan olika inblandade aktörer och de stöts och blöts i samtal, debatter, aktiviteter och projekt.

Ett sätt för intressenter att ställa krav på företag är att utforma någon typ av regel. Regler är samlingsnamnet för olika slags tekniker för att försöka styra och kontrollera organisationer. De kan till exempel vara standarder, riktlinjer, uppförandekoder, stadgar, rankningar eller jämförelser. Idag finns till och med en ISO-standard för socialt ansvar. Redan 1996 kunde företag certifiera sitt miljöansvar med hjälp av ISO 14 000 och från och med i år erbjuder alltså ISO 26000 detsamma för det sociala ansvaret. Forskaren Mats Jutterström har letat och funnit inte mindre än 100 CSR-regler. Gemensamt för samtliga är att de är frivilliga för företag att följa.

De många frivilliga CSR-reglerna är i gott sällskap av andra frivilliga regler inom helt andra områden – forskare pratar till och med om att det har skett en ”regel­explosion” under de senaste åren. Transnationella problem och frågor låter sig sällan regleras i tvingande lag. Den traditionella statscentriska styrningen har därför kompletterats, och delvis ersatts, av en mer nätverks­baserad styrning som sträcker sig över nationsgränser och involverar en rad aktörer. Inte minst EU-kommissionen är ivrig påhejare och aktiv producent av frivillig reglering – inte minst när det gäller företagens samhällsansvar.

Frivilligheten svår att motstå

Forskarna Karin Fernler och Karin Svedberg Nilsson konstaterar i boken En illusion av frihet? Företag och organisationer i regelsamhället (Studentlitteratur, 2005) att det är många som ogillar regler. Regler förknippas med byråkrati, som anses skapa ineffektivitet. Regler är ofta synonymt med direktiv och lagar, det vill säga tvingande. Och om vi bryter mot lagen följer – om rättstaten funge­rar – rättsliga sanktioner. I motsats till det tvingande lockar frivilligheten. Den bär med sig en positiv känsla, anses vara flexibel och erbjuda möjligheter att påverka och att vara delaktig.

Förutom att själva begreppet frivillighet förför regelföljarna finns det en rad andra förklaringar till varför frivilliga regler har fått så stort genomslag under de senaste åren. Tre avgörande förklaringar är att det finns många som har intresse av att producera dessa regler, att de passar alla typer av verksamheter samt att de skapar både ordning och legitimitet.

Många regelproducenter!

Det finns många som gärna deltar i att producera regler för företagens samhällsansvar. ­Motiven kan vara lite olika. Stater och intresseorganisationer har länge på olika sätt krävt ett större ansvarstagande. Redan vid ­millenniumskiftet presenterade FN initiativet Global Compact med syfte att göra företag delaktiga i arbetet för en mer rättvis värld. Sedan dess har inte minst EU-kommissionen varit en stark förespråkare för och stor producent av frivillig reglering. Via regler har också organisationer som Amnesty, Greenpeace och Swedwatch funnit nya sätt formulera och utkräva ansvar.

Konsulter är en ytterligare grupp som har visat stort intresse för att delta i regelskapandet. För dem blir arbetet i sig en affärsverksamhet – de får insyn i nästa ­generations regler och kan sälja den kunskapen till sina ­klienter. Ju fler regler desto fler möjliga uppdrag. Även företagen själva har bjudits in och engagerat sig i att skapa regler. Företagen får vara med och definiera kraven och dra gränserna för sitt ­ansvarstagande och kan därigenom också ­undvika mindre attraktiv tvingande lagstiftning.

Passar alla!

De frivilliga reglerna erbjuder flexibilitet, eftersom de ofta innebär att regelföljarna själva kan tolka regelns intentioner. Nina Lindberg visar exempelvis i sin studie av hur Förtroendekommissionen arbetade med att ta fram den nya svenska bolagskoden hur de inblandade regel­skaparna ansåg självreglering vara absolut nödvändig för att göra koden attraktiv. Koden togs också fram i nära samarbete mellan stat och näringsliv med argumentet att om de som ska regleras får vara med och utforma reglerna, så ökar viljan att anpassa sig till dem. På samma sätt har exempelvis arbetet med att ta fram en ISO-standard för socialt ansvar präglats av en vilja att enas kring minimikrav, eftersom alla världens olika verksamheter ska kunna certifieras.

De frivilliga reglernas generella karaktär gör att de kan anpassas till de flesta situationer. Företag kan exempelvis välja att endast följa vissa delar av en regel eller att översätta reglerna till den egna verksamheten. Samtidigt som mångfalden bevaras kan CSR-frågor och aktiviteter på så vis koordineras.

Skapar ordning och legitimitet!

Kraven på företag att ta större samhällsansvar kommer, som sagt, från många håll och kan vara både diffusa och motstridiga. I den osäkerhet som kan uppstå i hål­rummet mellan tvingande lagstiftning och förväntningar på socialt och miljömässigt ansvarstagande kan frivilliga­ regler erbjuda stabilitet och ordning. Samtidigt kan regel­följandet i sig vara en aktivitet som relativt ”enkelt­” skapar legitimitet. De företag som kommunicerar sitt ­ansvarstagande i enlighet med välkända regler som Global Compact, redovisningsriktlinjerna GRI (Global Reporting ­Initiative) och ISO 26000, blir ofta förebilder och framstår som moderna. De regler som anses vara särskilt viktiga kan till och med uppfattas som förutsättningar för ­ansvarsfullt företagande – och blir därmed svåra att undvika att följa. De företag som trots allt väljer bort sådana regler riskerar att uppfattas som illegitima. Frivilligheten är alltså inte fullt ut frivillig.

Regler är inte ansvar

Att följa regler är ett omfattande arbete som kräver både kunskap och tid. De olika reglerna ska underhållas och ­information ska ofta lämnas löpande. Att följa alla regler inom CSR-området är knappast möjligt. Samtidigt saknas facit för vilka regler som ska prioriteras. Ansvar måste förstås och tas på olika sätt beroende på organisation och ­situation. Men viktigt är att företag antar ett sunt och ­kritiskt förhållningssätt till den rådande regelexplosionen­. Det är långt ifrån alla projekt som är värda att vara regel­skapare i eller följa. Och att engagera sig i fel regelprojekt kan få ödesdigra följder. Varje CSR-regel som företaget följer bidrar till dess definition av vad det anser är socialt eller miljömässigt ansvar. Regelföljande blir alltså en viktig del av CSR-arbetet. Nedan presenterar jag tre utgångspunkter som bör vägleda varje företags engagemang för CSR-regler.

Börja hemma på egna bakgården.
Regler är i hög grad krav definierade av externa aktörer i företagets omgivning. Dessa externa krav är självklart viktiga att lyssna på, lära sig av och förhålla sig till för ett företag som arbetar med CSR-frågor. Men ett seriöst menat ansvarsarbete får inte stanna där. Det handlar i hög grad om att föra en levande diskussion om hur företagets ansvar definieras – var det börjar och slutar. Det handlar om att identifiera och minimera de aktiviteter i verksamheten som på något sätt kan ha negativ påverkan på omgivningen, såsom miljöskadliga processer och utnyttjande av arbetskraft. Kort och gott: Gräv där du står!

Lär och påverka genom dialog.
Regelprojekt av olika slag bjuder ofta in företag att medverka i utformandet av morgon­dagens regler. Arbetet sker vanligtvis genom att olika intressenter möts på konferenser eller seminarier och helt enkelt diskuterar ansvar och vilka krav som är rimliga och önskvärda. Det ger inte bara en möjlighet för företag att faktiskt påverka de regler som de senare förväntas följa, utan också tillfällen att utveckla både relationer och kunskap på området. Genom intressent­dialog kan företag lära av andra samtidigt som de ges möjlighet att presentera sin egen syn på samhällsansvar.

Välj regler utifrån den egna verksamheten.

Ett ansvars­arbete som börjar på den egna bakgården och som tydligt utgår från företagets kärnverksamhet, vägleder också i valet av regler. De frivilliga reglerna ska just hjälpa och stötta ansvars­tagandet. Kom ihåg att regelarbetet i sig bör förstås som en del av CSR-arbetet. GRI:s riktlinjer för hållbarhetsredovisningar ­pekar ut vilka frågor och aktiviteter som är viktiga att ­kommunicera – det vill säga viktiga att arbeta med – och OECD:s riktlinjer för multinationella företag definierar dessa bolags CSR-ansvar. Om företag väljer att följa för många regler eller regler som inte tillför stöd i det egna ansvarsarbetet riskerar regel­följandet att inte bara bli en resurskrävande process som tar tid och kraft, utan också att leda hela ansvarsarbetet fel. Låt därför företagets kärnverksamhet styra.

Företag befinner sig alltså mitt i en svårnavigerad regelexplosion. Men för dem som sovrar hårt i CSR-djungeln kan regelföljandet vägleda och bli en integrerad del av ansvarsarbetet.

Maria Grafström
Ek dr, forskar vid Företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet.
Gästforskar på Handelshögskolan i Stockholm.

Referenser

Mats Jutterström (2006), Corporate Social Responsibility: The Supply Side of CSR-standards, Rapport 2006:2, SCORE, Stockholm.

Göran Ahrne och Nils Brunsson (2004) (red.), Regelexplosionen, Stockholm: EFI vid Handelshögskolan i Stockholm.

Marie-Laure Djelic och Kerstin Sahlin-Andersson (2006) (red.), Transnational ­Governance: Institutional Dynamics of Regulation, Cambridge: Cambridge ­University Press.

Karolina Windell (2007), ”The Commercialization of CSR: Consultants Selling Responsibility”, sid. 33-51 i Frank den Hond, Frank de Bakker och Peter Neergaard (red.), Managing Corporate Social Responsibility in Action: Talking, Doing and Measuring, Burlington: Ashgate.

Nina Lindberg (2005), ”Beordrad självreglering eller frivilliga direktiv? Hur man tog fram en svensk standard för ägarstyrning”, sid. 27-48 i Karin Svedberg ­Nilsson, Roger Henning och Karin Fernler (red.), En illusion av frihet? Företag och ­organisationer i regelsamhället, EFI:s årsbok 2005, Lund: Studentlitteratur.

Se ex. Birgitta Schwarz och Karina Tilling (2009), ”’ISO-lating’ Corporate Social Responsibility in the Organizational Context: A Dissenting Interpretation of ISO 26000”, Corporate Social Responsibility and Environmental Management, 16, sid. 289-299.

Bengt Jacobsson och Kerstin Sahlin-Andersson (2006), “Dynamics of Soft ­Regulations”, sid. 247-265 i Marie-Laure Djelic och Kerstin Sahlin-Andersson (red.), Transnational Governance: Institutional Dynamics of Regulation, Cambridge: ­Cambridge University Press.

Skrivet av Maria Grafström