Det är svårt att hitta statistik över hur många första linjens chefer, mellanchefer och toppchefer som har katt respektive hund. Jag och mina vänner hade en lång diskussion under en middag om detta hyperaktuella spörsmål. De flesta runt middagsbordet var chefer av olika rang och om de hade ett husdjur överhuvudtaget (utöver ett misskött akvarium) var det katt. Motivet var att de inte var lika bundna och att katten var ett självständigt djur. Jag utmärkte mig i middagsgänget som egen företagare och hundmänniska. Jag hävdade att det inte går att lära en katt något, men att hundar kan lära sig saker - spåra, jaga, valla får, dra släde mm. Dessutom klämde jag till med argumentet: Hur många härinne har gått Brukskattsklubbens ledarskapskola?
Detta skulle jag inte gjort! Kanske är det mitt största misstag någonsin. Min väninna sa att det var skillnad på Hundmänniska och Hundägare. Hon svepte med handen över mina två hundar som tiggde högljutt vid matbordet och påstod att hon inte behövde säga mer. Jag tystnade ödmjukt.
”DU är chefen! Det är DU som bestämmer. Hunden bestämmer INTE över dig!” basunerade vår kursledare ut till oss. Jag hörde det fastän jag låg raklång under en buske och försökte locka fram min hund med en korvsmörgås. ”Kom ihåg det! Du ska vara roligare än en soptunna, roligare än en hare, roligare än en bajskorv - det är DU som bestämmer över hunden - DU ÄR FÖRSTA LINJENS CHEF!” gastade hon. Min hund lyssnade dock inte utan log hånfullt mot mig (jag är säker på det) vände och sprang till skogs.
När de andra hundägarna generat slog ner blicken när jag försökte få dem att ytterligare en gång jaga efter min hund istället för att gå grundkursen i lydnad med sina egna hundar... när jag noterade att deras hundar satt vid deras vänsterfötter, utan koppel och av fri vilja… när kursledaren med en enda kort busvissling fick båda sin Dobermanhundar att lägga sig på rygg och spela döda... ja, då började jag inse att jag inte var något chefsämne att tala om.
Nu vill jag inte på något vis jämföra hundar och anställda. Det finns en anledning till att jag sitter i min ateljé för mig själv och lyssnar på P1, medan mina hundar ligger vid mina fötter och snarkar så det fladdrar i gardinerna. Det jag vill säga är att en grundkurs på Brukshundsklubben lätt kan skilja agnarna från vetet i bemärkelsen chefsämne eller inte. Är man konsekvent, bestämd och tydlig får man en fantastiskt trevlig, duktig och intelligent hund. Är man inte det får man snällt finna sig att släpas över en leråker medan man förtvivlat försöker hålla sig kvar i kopplets andra ände.
När jag var sex år fick jag min första hund, en tax. Jag älskade henne högst på jorden. När hon var 16 år var hon arg, livsfarlig, tjock och enligt mig oerhört begåvad. Sedan köpte jag en Berner Sennenhund - en 50 kilosbjässe som absolut behövde uppfostras om jag skulle ha några vänner kvar (menade samma väninna som ovan hävdade att det är skillnad på Hundmänniskor och Hundägare). Han var en sådan där hund som sprang några segervarv runt mig och ropade ”Du kan inte ta mig, ha ha ha”. Han hade helt rätt.
Nu har jag två terrierbitchar. De föredrar att ligga och lata sig på min mans huvudkudde, äta praliner, glo på Sex in the city och bli kliade på ryggen, men likväl har vi fått bygga ett fort runt huset så att de inte far ut och skäller ut varenda kotte som närmar sig tomtgränsen. Och ingen av dem kommer på inkallning.
Vad är det då som går fel hela tiden? Jag älskar ju hundar!
Senaste gången jag gick grundkurs i lydnad tog ledaren mig åt sidan, la armen om mina axlar och sa att jag inte behövde betala kursavgiften. Hon bjöd på den. Jag kunde gå hem och jobba lite med min självkänsla, fundera på vad jag ville i livet och om jag inte var Kattmänniska egentligen.
