Samtal mellan mig och mig

2010-11-11

KRÖNIKA.

Samtal mellan mig och mig

Man vill ju hänga med, vara up-date, fixa lingot och chilla med rätt folk, inte stå där som en fågelholk. Absolut! Ni fattar! Även om man är egenföretagare alltså, och normalt sett bara har sig själv att umgås med, konfrontera i svåra beslut och sura på när allt går fel.  
Och det är här medarbetarsamtalen kommer in i bilden. För att vara “on” tog jag reda på vad chef och medarbetare egentligen pratar om under dessa samtal. Det är ju spännande att ge sig in i något alldeles nytt, se det utifrån och plocka åt sig godbitarna.

Vid ett tillfälle för länge sedan gick jag en skrivarkurs. En av uppgifterna var “ beskriv dig själv för en utomjording”. Ungefär så svårt var det. Det stora gap som fanns emellan mig som chef och mig som medarbetare i fråga om det mesta var bråddjupt. Till och med i frågan om huruvida det var aktuellt med en uppgradering av mjukvaran var vi oense. Vi var däremot rörande överens om att vi skulle fixa det här internt och att det inte var aktuellt med några större utgifter, budgeten tålde helt enkelt inte några chansningar. Det första vi gjorde var att lusläsa den litteratur som finns i ämnet. Det finns en del, men...nja, vi ville nog mer ha mer handfasta råd.

Chefen ställer frågor om hur medarbetaren ser på sitt jobb, om det finns några möjligheter att utvecklas, behov att vidareutbildas och om vederbörande anser att kommunikationen chef/medarbetare emellan fungerar. Dessutom ska chefen ta upp problem som eventuellt missbruk, skitsnack i fikarummet, huruvida målen uppnåtts och om det finns några fysiska hinder för att medarbetaren ska kunna sköta sina uppgifter fullt ut. Redan här gick samtalet med mig själv åt pipsvängen, för medarbetaren, i detta fallet jag, ville ha högre lön, bättre datorer, ett par roliga kurser inkl reseersättning, inspiration, motivation, massage och ett friskvårdskort på dyraste gymmet. Oss emellan: som medarbetare höll jag inne med mina klagomål på chefen och dennes eventuella brister.
Däremot reagerade jag starkt som chef: jag satte ner foten med en duns i golvet för att tydliggöra begränsningen av förmånerna och ifrågasätta om de mål vi skrivit tillsammans hade uppfyllts. Det visade ju sig att dessa mål var så flummigt formulerade att jag som medarbetare helt enkelt inte förstod dem. Chefen inom mig undrade då varför jag inte sagt något och varför jag inte formulerat om dem för mig själv. På detta hade jag inget svar.

En vän till mig, tillika personalchef, uttryckte det så här: - Om jag ska ha 60 medarbetarsamtal per år kan det lätt bli så att jag inte gör någonting annat än fikar och pratar med min personal. Jag gillar allihopl! Ett par gånger har det varit problem, men det har alltid berott på att jag varit stressad och inte orkat lyssna på gnäll.
Han ler charmigt, och jag tänker att även jag skulle kunna fika med honom och uppbära lön för besväret. Men nu har jag bara mig själv och är fast besluten om att ta intryck av de kompetenta, de som vet något. Alltså fikar jag och försöker ha så trevligt det går med mig själv. (Man är ju ingen muntergök direkt).

Problem kan dock uppstå när mellanchefer har samtal med sina chefer har jag förstått.
Man bevakar sina positioner, kan ibland nämna längden på den utbildning man genomgått för att påvisa den kompetens som ligger i fatet när motparten inte riktigt respekterar en. Detta kan i sin tur uppfattas som en krigsförklaring och samtalet kan gå i stå. En väninna till mig har försökt prata med sin chef. Hennes privata åsikt är att han utnyttjar sina medarbetare/hennes kollegor. Hon visste inte vem hon skulle prata med. Att hon inte tar sitt pick och pack och går, som hennes chef sagt till henne att göra, är det där Utanförskapsmonstret igen. “Får du dåliga referenser härifrån kan det vara svårt att få en liknande ledarposition någon annanstans”.
Jag berättar glatt för henne om olika övningar, rollbyten, tankehattar och allt möjligt kul som jag läst om, men hon tror inte på det. Hon säger att det säkert är möjligt med nästa generations chefer, men inte nu...

Det där med ombytta roller fungerade inte heller på mig och mig. Vi hade problem att hålla reda på vem som bestämde och vem som borde vara lite ödmjuk i alla fall (vi anses ju vara en liten arbetsplats), men eftersom jag tipsat ett mellanstort företag som de här lekarna att bryta upp samtalet i mindre enheter, så ringde jag upp för att fråga om det gått bra.
-YES! Jättekul! svarade avdelningschefen där. Som chef tyckte jag att det var en ren befrielse. Det som var svårt var att vi i våra nya roller inte skulle göra de andra parterna till åtlöje. Det är lätt hänt, att man plötsligt hör sig själv vara rolig på någon annans bekostnad, bara för att det är så skönt att slippa ha sin egen roll. Men vi fixade det bra! Det var nyttigt och slutade i ett prestigelöst och förbehållslöst samtal på jämlik nivå!

Ok, tänkte jag. Det handlar om inlevelseförmåga! Plötsligt förstod jag mig själv som chef, hur jag oroade mig för budgeten, för utgifterna, för att hänga med i ett stenhårt företagsklimat och att ständigt behöva söka nya verktyg för att utvecklas. Och tro det eller ej, men jag kände att mitt hjärta klappade lite extra för mig själv som medarbetare. Jag såg hur jag försökte, ansträngde mig för att göra ett bra jobb, hur rädd jag var för att bli uppsagd, att jag bara var en människa bland alla andra.
Så vi tog en bulle var till, satte oss en stund i höstsolen och kände oss duktiga.

Ann Hingström

Ann Hingström