Fram till dess att hon fyllde 25 var hon bara glad. Sedan blev hon arg också. Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård har gjort sitt avtryck i jämställdhetsdebatten – och har fått närmare 25 000 människor att göra detsamma.

Text: Sara Wilk

Bild: Emilia Bergmark-Jiménez

När vi möts har Lina Thomsgård knappt sovit på två dagar. I förrgår satt hon nämligen med i Robert Aschbergs pratprogram i Radio 1 och kritiserade kanalen för att de bara har manliga programledare. För, så var det ju – ända fram till dess att Robert Aschberg frågade henne om hon ville gästspela i hans program. Självklart tackade hon ja för att hon ”ville visa att det inte krävs kuk för att göra radio”.
Igår gjorde hon sin radiodebut. Många lyssnade och medierna snappade upp historien. Men när hon satte på radion i morse fick hon återigen höra en av de manliga programledarna prata om porrskådisar som tar av sig kläderna och att män som använder hudkräm är töntar, berättar hon med en suck.
I samma veva presenterades radiokanalens nya profil: Adam Alsing.
På väg mot fiket på Bondegatan i Stockholm visar hon upp det öppna brev som hon skickat till Radio 1:s redaktion. Det är upprört.
– Jag tror på en värld där varken kön eller etnicitet begränsar vad en människa får göra eller hur den kan tillvarata sin kompetens och talang. Vi begränsas fortfarande av stereotypiska föreställningar om vad en man eller en svensk ska vara, konstaterar hon.
För lite mer än ett år sedan grundade Lina Rättviseförmedlingen som bygger på just de tankarna. På hennes Twitter har läsarna länge kunnat följa sammanställningar över könsfördelningen i olika sammanhang. 3–13 på prisutdelningen, eller 8–24 i dagstidningen. Männen ledde alltid med hästlängder och det som gör henne arg är att många ser snedfördelningen utan att göra någonting åt den.
– Vi underskattar människans benägenhet att göra som vi alltid har gjort. Vi tror att det vi väljer är neutralt, medan uppfattningen i själva verket är väldigt skev från början. Rättviseförmedlingens jobb är att försöka rätta till bilden lite, säger hon.
Ursäkten till männens dominans är ofta: ”vi hittade inte någon kvinna”, menar hon. Och det är där Rättviseförmedlingen hjälper till. På föreningens Facebook-sida kan vem som helst efterlysa människor från underrepresenterade grupper. I dagsläget hjälps närmare 25 000 rättviseförmedlare åt att tipsa om kvinnliga webbutvecklare, klimatspecialister eller DJ:s och om män till kvinnodominerande områden.
– Jag tror att Rättviseförmedlingen har blivit så stor för att det låg i, och var på, tiden att vi gjorde de här frågorna pratbara för alla. Jag tror att vi hade låst oss i vår syn på jämställdhetskampen som något som bara rör kvinnor, samtidigt som orättvisor ofta delas in i offer och förövare, reflekterar hon.
– Ingen vill vara offer och ingen vill vara förövare – och då pratar vi inte om problemen. Jag tror att min idé var formulerad på ett sådant sätt att personer kunde skriva under oavsett politisk tillhörighet och bakgrund.
Rättviseförmedlingen får hela tiden förfrågningar från företag på jakt efter ny kompetens. Just nu har de inte möjlighet att hjälpa till, konstaterar Lina lite nedslaget. Men de ser över möjligheterna när det kommer till att börja med regelrätt rekrytering för att hjälpa företag att vidga sina vyer och inte bara anställa de som är givna.
– Då går man miste om en jävla massa kompetens. Det finns de som tror att om de går utanför normen så måste de kompromissa med kvalitet och kompetens. Är man en av dem så är man en idiot. Punkt.
Det finns inga kompromisser. För att komma över problematiken handlar det om att göra tvärt om, menar hon, att gå ifrån sin trygghetszon. Att välja en annorlunda väg och kontakta någon helt annan, kanske be om hjälp istället för att göra det själv. Det är först då situationen kan förändras. Men hon lyfter också upp att det traditionella och säkra är förståeligt och mänskligt – ”det annorlunda är lite läskigt”.
Under det senaste året är det inte bara Rättviseförmedlingen som fått spaltmeter. Som grundare har Lina synts i en mängd sammanhang och fått fler priser än vad de finns utrymme att räkna upp här – i fjol fanns hon bland annat med på topplistan över årets bråkigaste kvinnor.
– Jag är väldigt tacksam men samtidigt har det varit skitjobbigt med all uppmärksamhet. Liksom vem som helst så tycker jag att jag låter dum när jag pratar och att jag ser ful ut på bilder. Ibland vill jag bara säga åt mig själv att hålla klaffen, konstaterar hon och sätter ner tekoppen på fatet med ett klirr.
– Men om folk är villiga att ge mig det här utrymmet, och om jag vill att världen ska se annorlunda ut, då måste jag ta några sömnlösa nätter. Just uppmärksamheten kring mig är det som jag har svårast att förstå. Fenomenet består av 25 000 personer och man borde hylla var och en av dem.
Kanske handlar det också om att leva lite som man lär. Just nu driver Rättviseförmedlingen ett projekt som handlar om, just det, att tacka ja. Tanken är att undersöka om den ständiga ursäkten att kvinnor tackar nej till att medverka i offentliga sammanhang stämmer och vad det beror på – ”är det så har vi ett strukturellt problem”.
Linas mobiltelefon surrar oavbrutet och hon ursäktar sig artigt. Hon har många bollar i luften och stora delar av hennes vakna timmar är inplanerade. Jätteorganismen Rättviseförmedlingen är något som hon gör på sin fritid. På dagarna arbetar hon som PR-konsult och har bland annat Robyn, reklambyråer och politiska partier på kundlistan. Dessutom är hon en prisvinnande DJ.
Jag frågar hur hon hinner med.
– Jag har 24 timmar om dygnet som alla andra. Men jag tar ofta den snabbaste vägen och är inte mycket för källgranskning, research och grubblerier. Som tur är vet jag det om mig själv och har andra som sköter det åt mig. Min brorsa kallade mig för de kortsiktiga lösningarnas drottning, svarar hon och skrattar.
Lina beskriver sig själv som ilsken, optimistisk och väldigt bestämd. Saker ska vara på hennes eget sätt och så har det alltid varit. Hon berättar hur hon satte upp teaterpjäser som barn; att hon själv skrev manus, spelade huvudrollen och regisserade.
– Ibland säger människor: ”åh, vad häftigt med Rättviseförmedlingen, vilka talanger du har”, säger hon och fortsätter:
– Vilka talanger? Det är ett magiskt hopkok av alla mina defekter som gjort det till en succé. Det handlar om en önskan att älskas av jättemånga, en märklig hybris som gör att jag tror att jag kan förändra världen och en jätteilska blandad med jätteoptimism, konstaterar hon med brutal och avslappnad ärlighet.
I 25 år var hon bara optimistisk, säger hon. Men sedan blev hon arg också. Kanske handlade det om mognad, en insikt om att man inte behöver vara genomsnäll för att bli omtyckt.
– Varje gång jag säger något dumt, ser dum ut på bild eller inte får ihop ett resonemang ger jag mig själv en guldstjärna. Jag vill ofta vara bäst och jag försöker lära mig att man inte behöver vara perfekt – att kass är okej, konstaterar hon.
Dagen efter vår intervju kommer beslutet om att medieprofilen Cissi Wallin får ett eget program på Radio 1. Kanske är det Linas förtjänst eftersom hon ständigt och högljutt påminner om hur könsfördelningen ser ut – och hur det borde vara.
– Det är så skevt i dag att man kan göra någonting åt det med en Facebook-sida. Jag fattar inte hur man inte kan vara förbannad.

//slut text//

Skrivet av Sara Wilk