Sara Hedrenius klarade sig ur Estoniakatastrofen för tjugo år sedan. Nu arbetar hon med krishantering för Röda Korset. Idag vet man bättre hur man stöttar vid en kris, och man vet att alla inte har behov av samma hjälp.

När Sara Hedrenius hoppade över relingen från det sjunkande skeppet visste hon inte om hon skulle överleva eller inte. Hennes historia har blivit en av de få med lycklig utgång i den annars så tragiska färjeolyckan.

Att överleva är en sak upptäckte hon, att klara av sviterna av ett trauma är en annan. Hennes stöd fanns i familjen, vänner och arbetsplatsen . Hon var bara tjugo år då och stod inför valet vad hon skulle studera på universitet. Det blev psykologi, som ledde till att hon idag är expert på krishantering och arbetar för Röda Korset.

Nyligen blev hon inkopplad med krishanteringen efter branden i Västmanland. Sara berättar att personalchefen på Länsstyrelsen gav de medarbetare som arbetat den första veckan av branden med extra semesterdagar. Det var för att visa att det varit en extraordinär situation de varit med om och de behövde återhämta sig.

Den som har drabbats av en kris behöver få sina grundläggande mänskliga behov tillgodosedda. Det är egentligen inte så konstiga saker, det grundläggande är att få bekräftelse på att upplevelsen var utöver det vanliga. För de flesta räcker det sedan med utvidgat stöd från familj, vänner och arbetskamrater.

– Kollegor betyder jättemycket, även om inte krisen är kopplad till arbetet. I intervjuer som gjordes med människor som varit med om tsunamin angav de arbetskamrater på tredje plats av dem som de skattade mest tiden efter.

Stödet kan helt enkelt vara att man blir sedd och inte lämnas ensam. Det är lika viktigt att få stöd med avvägningar kring hur arbetskapaciteten ser ut tiden närmast efter en svår händelse och vilka försäkringar som är aktuella för eventuell ekonomisk kompensation.

– Men det är nästan värre att få fel storts stöd än inget stöd alla, säger Sara. Alla har inte samma behov, en del vill prata om det, andra vill inte.

Omgivningen – vem det än är – måste vara lyhörd för om den som varit drabbad känner för att dela med sig inte. Att tvinga sig på någon är inte rätt.

Lite förenklat man säga att om man har en fungerande verksamhet normalt sätt, fungerar det även bra i samband med en kris. Om verksamheten är dålig, fungerar den också sämre vi ett krisläge.

Hur chefen agerar kan vara avgörande för hur en drabbad tar sig ur krisen.

– Jag hörde om en chef vars medarbetare hade förlorat sitt barn, agerade. När årsdagen närmade sig frågade chefen medarbetaren hur hon vill göra – om hon ville vara ledig eller komma till arbetet. Gissa vad hon svarade? Hon ville vara på sin arbetsplats.

Idag är vi överlag medvetna om att det behövs stöd vid en kris, att vi behöver återhämtning och stöd.

– Förr handlade krishjälp bara om att man skulle prata om det som hade hänt – eller inte. Man erbjöds stödsamtal.

Då trodde man stenhårt på och använde sig av debriefing, där man enligt ett utarbetat sätt pratar igenom händelsen i grupp. Det har man gått ifrån nu eftersom man inser att det inte finns en metod som passar alla.

För vissa kunde detta att prata i grupp och höra alla andras berättelser öka stressen, tvärtemot intentionen.

Men, påpekar Sara, att ofta är det skönt att efter en extraordinär händelse får prata igenom den, att få hjälp att se helheten och sin egen upplevelse i sammanhanget.

Självhjälp fungerar för de allra flesta när det handlar en kris. Men om man tar så stor skada att man blir sjuk, då behövs det behandling. Vid tecken på depression eller missbruk måste professionell hjälp till snabbt.

– Vi som jobbar med stöd måste veta var gränsen går för när självhjälp är tillräckligt och när professionellt stöd ska kopplas in.

Men även om man har behandling behöver man stöd. Den ena utesluter inte det andra.

Efter Estonia fick Sara hjälp av familj, vänner och av personalen i den affär hon arbetade tillfälligt. Och trots att hon reste, arbetade utomlands och tog körkort kände hon att hon stod och stampade. Hon var rädd att aldrig kunna bli lycklig. Det tog henne två år att komma ur sin kris.

– Så var det för mig, men det betyder inte att det är så för andra.

På Röda korset träffar hon till exempel människor som flytt krig och katastrofer. Det kan vara lätt att förutsätta att alla dessa är traumatiserade. Men alla reagerar olika, och har inte likadana behov av behandling.

Röda korsets generella principer vid kris i det akuta skedet

–Lugn. Att bryta stresspåslaget.

–Trygghet. Se till att grundläggande mänskliga behov tillgodoses, som bekräftelse, ekonomisk hjälp. Sjukvård, förberedelse att återvända till jobbet.

–Samhörighet. Att vara med andra – familj, vänner, arbetskamrater, blir sedd, känna gemenskap.

–Tillit. Bygga förtroende. Vid kris är det vanligt att man skyller på sig själv, tappar tilliten till samhället, organisationen eller arbetsplatsen.

–Hopp. I små steg se framåt. Nästa dag, kommande veckan. Korta perspektiv till en början.