Förra året innehöll flera avslöjanden om internrepresentationen vid några svenska myndigheter: ”Gratis bar” för personalen på Fjärde AP-fonden; fest med James Bond-tema på Säpo; Grand Hotel som ”billigaste alternativ” för Tillväxtverket och ”Nobel-middag” anordnad av Stiftelsen för strategisk forskning – se där fyra exempel på iögonfallande slöseri eller till och med stöld av skattemedel. Det var i varje fall undertexten i medias rapportering. Chefer fick gå, generaldirektörer fick uppsträckning, riktlinjer skärptes och en del redan planerade aktiviteter ställdes in så diskret som möjligt eller sköts upp i väntan på att stormen skulle lägga sig. Men när larm och damm lagt sig är de grundläggande frågorna fortfarande obesvarade: Var går den etiska gränsen för myndigheters internrepresentation? Har någon blivit klokare?


Text: Tomas Brytting, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Verksam som forskningsledare vid Institutionen för organisations- och arbetslivsetik vid Ersta Sköndal Högskola.

I brist på ett bättre ord skulle jag vilja kalla dessa händelser med sina efterspel för ”moraliseringsprocesser”. Beteckningen är inte helt lyckad på grund av alla nedvärderande och kritiska associationer. Ordet moralisering leder lätt tanken till en sorts skenheligt tjat och skvaller som utövas av personer som själva tror sig vara oförvitliga och som är snara till att sätta sig till doms över andra. De flesta uppfattar moralisering som någonting fult.

Men vad händer om vi försöker ta oss förbi sådana associationer och istället inser att ordet – mera bokstavligt – betecknar moral i verbform? Att moralisera skulle då betyda: Att skapa moral genom samtal i vardagen.

En mer positiv beskrivning av en moraliseringsprocess skulle då se ut så här: Någon får höra talas om en händelse som gör henne upprörd och hon klär sedan den känslan i olika mer eller mindre kritiska formuleringar. Andra i närheten faller in, håller med, förstärker, säger emot. Är energin tillräckligt hög börjar man aktivt leta efter åsikter från ytterligare källor. På det sättet kan alla inblandade skapa sig en tydligare uppfattning av vad det är som är så upprörande. De får hjälp att sätta ord på sina moraliska känslor och att formulera något som man i bästa fall skulle kunna kalla för samsyn eller för ett välgrundat ”sunt förnuft”. Vardagsmoraliseringen har då reproducerat, tydliggjort, prövat och förstärkt eller eventuellt omprövat moraluppfattningarna i samhället.

Det där låter bra men är det verkligen vad som sker i kölvattnet på de mediala dreven? Tyvärr inte. Den medialt baserade moraliseringen blir ofta inte mer än just snabba fördömanden baserade på en mycket begränsad och vinklad verklighetsbeskrivning. Deltagarna har ofta inte själva varit med och tvingas inte bära konsekvenserna av sina egna ord. Den regisserade och stegvist upptrappade dramaturgin och det uppskruvade tonläget lämnar dessutom inget utrymme åt eftertanke. En noggrann prövning av egna värderingar och känslor hinns inte med.

Men vet vi vad som är fel kan processen också förbättras – och vi vet faktiskt en hel del om vilka krav man bör ställa på moraliseringen för att den ska bli mer konstruktiv. De tyska filosoferna Jurgen Habermas (född 1929) och Karl Otto Apel (född 1922) är två tänkare på det här området som kallas diskurs- eller dialogetik.

Etiketten avslöjar att här fokuseras främst hur vi pratar om etiska problem – det jag just lite vanvördigt kallat för moraliseringen – inte vad vi kommer fram till. De menar att teoretiska lösningar på etiska problem snarare förvärrar än löser åsikts- och kulturkonflikter i det moderna samhället. Mänskligheten är helt enkelt för splittrad när det gäller värderingar och livsideal för att en eller annan moralfilosof skulle kunna tänka ut generella lösningar som alla kan acceptera. Ska vi hitta fram till gemensamma ståndpunkter i grundläggande etikfrågor är det viktigare att fundera på hur själva processen borde se ut där sådana frågor kan avgöras.

Dialogetiken bygger på upptäckten att nästan alla människor tycks drivas av en vilja att nå samsyn. Denna vilja borde vi kunna dra nytta av. Dessutom finns det faktiskt en gemensam erfarenhet av hur vi tar oss dit. Formulerar vi den tydligare kan vi utforma bättre moraliseringsprocesser.

Tänk dig en filosof som ska avgöra om Tillväxtverkets personalfest uppfyllde rimliga etiska krav. Här gäller det att pröva olika förslag mot varandra. Argument och motargument, motteser och synteser, kompromisser och tolkningar formuleras och prövas. Även den ensamme filosofen är tvungen att föra ett sådant kritiskt samtal med sig själv för att så småningom komma fram till – som hon upplever – hållbara åsikter och formuleringar. Hon deltar i det som Apel kallar en ”argumentationsgemenskap”. Det Apel noterade var att alla sådana argumentationsgemenskaper – alltså även den inre dialogen – förutsätter samma moraliska normer som får vanliga samtal att fungera.

Vi kan exempelvis inte hävda att en etisk norm är hållbar om vi portförbjuder alla motståndare. Det kan ju tänkas att något av deras argument är giltigt och att vårt förslag faktiskt inte går att försvara. Vi kan inte veta det förrän alla argument har prövats i dialogen. Vi kanske till och med måste söka upp tydliga meningsmotståndare och hjälpa de otydliga så att de bättre kan formulera sina invändningar. En argumentationsgemenskap är således öppen och hjälpsam till sin natur.

Vi förutsätter också att den som talar verkligen är den som hon utger sig för att vara. Dessutom förutsätter vi att alla menar vad de säger och att de talar med anspråk om att säga något meningsfullt och för ämnet giltigt. Varför skulle vi annars ta det till oss? Det är bara utifrån sådana grundantaganden som vi meningsfullt kan tolka och bemöta det som sägs.

Med andra ord, en god dialog bygger på öppenhet och ärlighet, en vilja att lyssna och att med kunskap och rationella argument hjälpa varandra att nå samsyn. Det intressanta är att sådana i grunden etiska normer tycks alla människor redan vara överens om. Det visar sig i att vi följer dem närhelst vi samtalar – vilket vi gör för jämnan. Reglerna för en god dialog tar vi helt enkelt för givna. Nu gäller det bara att hålla fast vid dem även när vi har olika åsikter i allvarliga etiska frågor.

Habermas kallar den goda dialogen för kommunikativ handling och skiljer den från strategisk handling. Den senare är inte inriktad på en gemensam tolkning och förståelse av vad som hänt och hur det ska värderas utan på kortsiktig framgång utifrån egoistiska mål och motiv. Kommunikativ handling söker komma fram till vad som är det rätta. Strategisk handling vill få rätt. Skillnaden är formidabel.

Om vi nu återvänder till de mediala moraliseringsprocesserna så är det rätt uppenbart att många inte vill ta reda på vad som är rätt. De vill istället vinna egna poäng i debatten. Det är inte ovanligt att de agerar främst för att främja sin egen strategiska positionering inför ett – eventuellt – ledarskifte. Inte undra på att processerna då inte leder fram till någon lösning på de underliggande etiska frågorna.

Men förhoppningsvis sätter de mediala dreven även fart på en moralisering på bred front – utanför strålkastarljuset. Jag hoppas det men framförallt hoppas jag att den moralisering som ständigt pågår i vardagen – i hem, skolor, föreningslokaler, på krogar, kaféer och arbetsplatser – att den blir allt bättre och bättre. Här kommer fem förslag på hur det bör gå till:

Låt de rätta vara med. Det är viktigt att ha med de berörda. Tyvärr är medias arena mycket begränsad och där föredrar man kända ansikten som företräder tydligt formulerade alternativ – helst i direkt konflikt med andra lika kända personer. Det är ett dåligt utgångsläge om lyhördhet och ömsesidig hjälp i samtalet är det viktiga. Människor med maktpositioner – att förlora? – är också extra intressanta att lyfta fram. Hur lätt är det inte för just dem att helt och hållet gå in i försvar istället för att vara öppen inför motståndarnas argument? En god moralisering ska istället vara öppen. Då kan resultatet bli möjligt att acceptera för alla. Därför är vardagens moralisering så viktig. Här kan fler vara med.

Håll fast etiken. Ibland kan offentlig moralisering verkligen handla om grundläggande frågor kring exempelvis rättvisa, ansvarstagande och integritet. Men just på grund av sin vikt täcks sådana frågor ofta redan täckta av regelverk. Det finns expertis att tillgå som alltför snabbt kan få moraliseringen att upphöra genom att slå fast vad som gäller formellt. Men etik är inte juridik. Ibland kräver den långt säkerhetsavstånd till det olagliga. Andra gånger krävs lagbrott – så kallad civil olydnad. Jurister är då inte längre självklara auktoriteter. Ibland överger moraliseringen den etiska frågan för att istället utveckla sig till ett ställningskrig eller en maktkamp mellan deltagarna. Så kan moraliseringen drunkna i vardagens sociala spel där grupptryck, blygsel, önsketänkande, hämndbegär, ”härskartekniker”, bortförklaringar och annat ligger på lur. Det gäller att hålla sig till ”saken” och bruka sitt förnuft.

Tala om samma sak. En god moralisering förutsätter – å ena sidan – att fakta ligger på bordet – speciellt om målet är att avgöra hur ansvar ska fördelas i ett specifikt fall. Även här ställer den mediala dramaturgin till problem. Ofta serveras ny information successivt samtidigt som kraven ökar på fördömanden eller förklaringar. Här kan man rikta en skarp uppmaning till de medieansvariga att ta sitt ansvar för att moraliseringen inte helt spårar ur på grund av att saklig information släpps ut i små portioner. Redan misstanken om att ”det kommer mera” skapar försiktighet och otydlighet. Å andra sidan kan ändlösa faktadiskussioner också döda den goda moraliseringen som strängt taget även kan gälla helt fiktiva händelser. Skönlitterära episoder och såpor är utmärkta startpunkter för att lyfta fram mer generella moraliska känslor och etiska argument. Men oavsett om det handlar om verkliga eller fiktiva fall så måste man ändå kunna känna igen varandras bild av det händelseförlopp man diskuterar.

Man ska mena det man säger. Alltför lätt blir moralisering en lek med ord. Extrema åsikter och påståenden väcker uppmärksamhet och intresse men inbjuder också övriga deltagare att formulera sig drastiskt. Ibland skärper det både egna och andras argument men en sådan retorisk kapprustning kan också urarta till en sorts rekvisita för strategisk handling. Bättre då att kräva av alla att vara fullt ut närvarande i det de säger. Man bör kunna förvänta sig att den som talar är villig att låta orden och moraliseringen få betydelse för hennes eget liv. Först då är argumentationen på riktigt.

Lyssna aktivt. Dialogens regler är enkla: Alla har samma rätt att lägga fram sina åsikter, önskningar och behov utan att bli hindrade. Det är vad som sägs som är väsentligt, inte vem som säger det. Argumentens hållfasthet är det enda som tillåts påverka bedömningen. Samsyn – moraliseringens mål – innebär att alla deltagare enas kring en gemensam bedömning grundad enbart på övertygelse. Maktspråk, hot om maktutövning eller manipulativa inslag får inte förekomma. Att lyssna handlar därför om att uppmuntra andra till ärlighet, be om preciseringar, pröva att man uppfattat rätt och att lika mycket respektera den som ändrar uppfattning som den som inte gör det. Alla har ett ansvar för varandras trygghet eftersom den som är trygg förmodligen är mer villig att bidra, lyssna och lära. Först då kan moraliseringen bli en vägledning inför framtiden.

Skrivet av Tomas Brytting