Skogsbranden i Västmanland var den absolut största vi upplevt i Sverige. Den skapade kris i ett helt län, förstörde människors hus, brände ner skog för miljontals kronor. Trots det – idag talar man om gemenskapen och om alla som jobbade tillsammans.

Hösten färgar träden orangea och gula, det liksom brinner i trädkronorna.

Vi åker i brandförsvarets bil genom skogarna i Västmanland, från Sala mot Ramnäs och letar oss in i den del av det brandhärjade området som vi får lov att köra igenom. Räddningschefen i Sala, Göran Cederholm, har inte varit ute här sedan elden släcktes. Den lilla skogsvägen blev delvis en gräns och ett stopp för lågorna. Annars brydde sig den här branden varken om vattendrag, brandgator, kommungränser eller hierarkier. Gnistorna till och med hoppade över sjön Snyten och satte eld på träden på andra sidan.

– Under branden låg röken tjock här. Man såg ingenting, säger Göran Cederholm. Himlen såg man inte på flera dagar, inte här och inte i Sala och i de andra orterna runt omkring.

Det var värmebölja och över 30 grader varmt. Längs med vägen står stumpar till träd, svartbrända stubbar, marken är som ett svart månlandskap. Jag vill kliva in i skogen och fotografera, men Göran ropar mig tillbaka. De träd som står, har inga rötter kvar, de kan falla när som helst.

– Se dig för om det ryker i marken, ropar Göran från bilen. Fotbrännskador är vanliga vid bränder.

Ramnäs är ett litet samhälle med knappt 1500 invånare. När skogsbranden tog riktig fart inrättades ett högkvarter i byn. Här samlades ledningsfunktion, brandmän, frivilliga och alla som bistod med mat, vatten och utrustning.

– Det var som checkpoint Charlie, med vägkontroller för att bara behöriga skulle komma in, säger Göran Cederholm.

Här trängdes brandbilar, helikoptrar, kontainrar med materiel och massor av människor. Ramnäs hotell– och konferens anläggningen och Schenströmska herrgården öppnade och kunde härbärgera en hel del folk.

Nu är det stilla i Ramnäs igen. I en övergiven fabrikslokal fikar en liten grupp män som är kontrakterade för efterarbetet i den brända skogen. De är hemvärnsmän som hjälpte till vid branden från första början. Nu har de fått i uppdrag av Länsstyrelsen att bland annat att samla in runt 700 km slang som ligger kvar i skogen. Det kommer nog ta ett halvår att rensa upp efter branden, tror de.

– Mycket av tiden släcker vi fortfarande bränder, berättar Andreas Zetterman*. Och aktar oss för fallande träd, de har inga rötter och trillar ljudlöst.

Elden flammar fortfarande upp här och där i den redan förstörda skogen, men nu kan den inte göra mer skada än den redan gjort.

Ingemar Skogö är landshövding i Västmanland. Han står vid fönstret på sjunde våningen i Länsstyrelsens hus i Västerås och pekar ut genom fönstret mot slottet där han bor. Mälaren ligger en bit bort och glittrar i höstsolen. Som landshövding består jobbet till stor del av representation och möten av olika slag. I somras brann det till bokstavligen talat, kostymskorna byttes till brandsäkra stövlar och han lämnade sommarstugan och tog sig till jobbet.

Någon erfarenhet av att släcka bränder har han inte, men av ledarskap desto mer. Han har varit myndighetschef inom staten i 22 år nu. Det var Ingemar Skogö som tog över ledningsansvaret för brandbekämpningen när den hade härjat okontrollerat i fem dagar.

– Räddningstjänsterna i Västerås och Sala bad Länsstyrelsen om hjälp. Branden spred sig med tre kilometer i timmen. De var slutkörda, trots att de hade räddningstjänster från andra delar av landet på plats och behövde få in ännu mer resurser.

Ingemar Skogö säger att han klev in och såg till att de som skulle göra jobbet fick de resurser de behövde för att kunna göra det. Han skulle ingjuta ett lugn och hålla ihop strukturer, inte stå ute och vara med och släcka branden.

Att staten tog över räddningsledningen från kommunnivå hade inte tidigare skett i Sverige, undantaget för femton år sedan tillfälligt vid en översvämning i Arvika. Det fanns inte riktigt riktlinjer för hur det skulle gå till.

Landshövdingen avråddes först av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. I och med att han tog över, blev han också ansvarig för hela räddningstjänstens arbete – allt från trafikolyckor till att rädda katter som klättrat upp i träd. Det ansvaret delegerade han tillbaka till räddningstjänsten igen.

– Om det gick helt enligt regelboken vet jag inte men vi hade en uppgift som vi skulle lösa och vi fokuserade på den. Vi tog pragmatiska beslut.

Den som fick uppdrag av Skogö att ta det operativa ansvaret för släckningsarbetet var Lars–Göran Uddholm. Han hade erbjudit sin hjälp redan tidigt och var på plats i det inrättade huvudkvarteret i Ramnäs. Uddholm är räddningschef på Södertörns brandstation och hade erfarenhet av andra kriser, bland annat branden i Tyresta nationalpark och tsunamin. Det var han som räddningsledare som fick forma en stab, organisera arbetet och samordna de olika funktionerna.

– Min roll var mer att vara i bakgrunden, stötta Lars–Göran, sköta kontakt med regeringskansliet, en del media, och ha kontakt med kommunerna. Och se till att freda räddningsledaren – det är många som har synpunkter på hur släckningsarbetet skulle göras.

Det var Ingemar som tog emot ministrar och kungen, branden hade blivit en nationell angelägenhet. Det fick kosta vad det ville, pengarna gjordes upp i efterhand.

Lärdomarna Ingemar har med sig efter branden är många.

Behovet av information vid en kris är omättligt – det måste man satsa mycket på och ha back–uper.

– Även om man inte kan ha sina it–system dimensionerade för att hundratusental ska kunna besöka hemsidan, måste det finnas stöd att sätta in vid extrema situationer. Likadant med telefonnäten – de måste fungera i kris. Nu blev det överbelastat vilken är fruktansvärt obehagligt när man står där i en brand och inte kan ringa.

Kris och katastrofövningar har större betydelse än man tror.

– Vi hade haft en stor krisövning för ett år sedan i länet. De kunskaperna kunde vi använda oss av nu. Dessutom lärde vi känna varandra, vilket var oerhört bra när det hettade till.

Den extrema torkan som rådde vid branden kan kopplas till klimatförändringar. Det är möjligt, säger Ingemar, att det här kommer att bli vardag med kriser som effekt av extremt väder.

– Vår beredskap måste bli bättre. Av varje katastrof lär man sig något – det gäller att förvalta den kunskapen väl.

– Det är bara att vara krass i det här fallet. Något gjordes ju som inte var bra, annars hade inte branden fått den utbredning som den fick. Vi ska inte kasta skuld men dra lärdomar.

26 byggnader varav 11 bostadshus förstördes, 200 skogsägare drabbades, en man dog, en skadades allvarligt, några fick lättare brännskador och en person fick hälsenan avsliten under räddningsinsatsen, ingen boskap dog i branden. ”LRF gjorde ett fantastiskt jobb med att evakuera och flytta djur” enligt Ingemar.

Slutnotan för branden beräknas bli en miljard kronor.

Trots den skada och lidande branden medförde finns det en positiv bild som dröjer sig kvar:

– När man är där mitt uppe i krisen visar sig alla från sina bästa sidor. Det finns inga revirkonflikter, inga uppgifter är omöjliga att lösa. Krisen är också väldigt stärkande.

Det må brinna hur mycket som helst i skogen. Men samtidigt ska äldrevården fungera, barnen kunna gå till sina förskolor, bygglov ska fortfarande godkännas – det vill säga den dagliga kommunala verksamheten ska löpa så gott som vanligt. Trots all skada branden orsakade, dödsfall och värden för miljontals kronor som gick upp i rök har Jenny Nolhage , kommunchef i Sala, med sig en positiv och varm känsla efter branden.

– Jag är som kär i den här kommunen!

Så här efteråt är det starkaste intrycket hur människor ställde upp, jobbade dygnet runt, tog ansvar långt utanför vad man kan kräva, hur man skapade kraft tillsammans, höll modet uppe, både bland anställda och frivilliga.

Jenny Nolhage var som så många andra på semester torsdagen den 31 juli då branden startade. På söndagen var hon på plats i kommunhuset på Stora Torget, och allt fler av medarbetarna tog sig också dit. Även om Sala stad aldrig var hotat, var ändå hela bygden drabbad. Röken låg tät, folk uppmanades att hålla sig inne med stängda fönster. Detta under några av sommarens hetaste dagar. Oron för husdjur, egendom och hälsa var påtaglig. Därför bestämde sig kommunledningen redan då för att aktivera sin POSUM–grupp. I Sala upprättade man dessutom en öppen växel, bemannad dygnet runt, för att svara på frågor från oroliga kommuninvånare och media. Under dagarna som följde var det Sala kommun som stod för telefonservice genom sitt kontaktcentrum.

– Här blev det så tydligt hur viktigt det är med person– och lokalkännedom. Den som svarar i telefon måste känna till hur det ser ut och vem som kan svara på frågor. Gunilla som är chef för kontaktcentret känner folk, vet vem hon kan ringa in och vilka som kan systemet. Hon bemannade mycket själv också.

Jenny Nolhage är stolt. Som mest hade de 30 minuters väntetid och tekniken höll.

Själv hade hon inte ens varit i ett år i kommunen när branden startade. Hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon hade koll på var hon hade kris– och beredskapspärmen. På söndagkvällen kallades det till det första av en lång rad U-SAM-möten. U-SAM är telefonmöten för samverkan mellan alla berörda myndigheter. Här deltog berörda kommuner, kommunchefer, länsstyrelsen, försvaret, landstinget, kanalchefen för Radio Västmanland, räddningstjänsterna, MSB med flera.

– Under det mötet började man förstå att det var något stort.

Utvecklingen var explosiv mellan söndag kväll och tisdagen. Då övergick det från att vara en brand i skogen, om än utbredd, till att hota bebyggelse.

– Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på telefonmötet där man sa att man ska förbereda evakuering av hela orten Norberg. Vanligtvis coola räddningschefer sa att branden var helt okontrollerad, berättar Jenny och stannar upp.

– Att en skogsbrand, i otillgänglig skog, i glesbefolkad trakt – jo visst hemskt för skogsägarna men att det skulle kunna hota en hel ort. Det var så otänkbart.

För fyra år sedan i Sala gjorde man en risk och sårbarhetsanalys i kommunen. Man diskuterade risken med stora skogsbränder, men kom fram till att en sådan inte skulle kunna påverka samhälleliga funktioner.

– Vi kommer att göra nya risk– och sårbarhetsplaner den här mandatperioden. Nu är skogsbrand uppenbarligen en risk. Men vad är det mer som vi går och tänker att det inte kommer att kunna hända? Vi har ju begränsningar i vår fantasi…

På måndagen, brandens femte dag tog man politiskt beslut att kommunen gick in ett krisläge och krisledningsnämnden tog över ansvar för alla nämnder. Krisledningsnämnden skulle fatta beslut som gällde skola, vård och omsorg till exempel. Även förvaltningen blev en linje, via kommunchefen och neråt.

– Jag är ingen fan av planer annars, men nu var det så bra att det fanns krisplaner för hur organisationen skulle läggas upp. Det fanns en plan och den funkade.

I Sala väckte branden också upp starka känslor på sina håll, som inte enbart hade med den här krisen att göra. Det fanns sedan tidigare en misstro mot staden vilket förstärktes och man skyllde nu på kommunen som inte gjorde tillräckligt och inte informerade.

– Det var på gränsen till social oro i ett område.

Jenny Nolhage efterlyser att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap också skulle ha ett antal kommunsamordnare med kunskap om kommunernas hela uppdrag, förutom räddningstjänst. Som förstår det komplexa och diffusa som gör att människor som är stressade skyller på kommunen, även om det inte är ett kommunalt ansvar.

Statens insats kändes distanserad från kommuninvånarnas vardag, det kan vara ”långt mellan förordningar och lagstiftning och det som smakar och luktar”.

– Det gjorde mig frustrerad, det saknas stöd för att göra det bästa för invånarna.

En kris kan få människor att jobba ihop och bli starka tillsammans. Men det är lite sent att bygga tillit till människor under krisen – det måste man redan ha byggt upp.

– Ja, det är en av slutsatserna efter det här. Vi måste bli bättre på medborgardialog, vi måste bygga upp bättre förtroende i de områden där det brister.

Andra lärdomar hon har med sig är att fler av medarbetarna måste vara utbildade i de olika systemen för information – telefon, hemsida och sociala medier. Även om detta ingår i de dagliga sysslorna måste fler kunna hoppa in när det är kris.

Bemanning är den andra stora insikten.

– Att man inte sätter in alla krafter samtidigt. Att man bemannar på ett hållbart sätt så att man planerar in vila. Krisen kan bli långvarig och man måste sova.

Trots att det nu är över två månader sedan branden utbröt upptar efterarbetet nästan halva arbetstiden. Det kommer att utkristallisera sig flera punkter som kommunen kommer att behöver förstärka i krislägen tror Jenny. På en galge i arbetsrummet hänger fortfarande den orangea reflexvästen med ”Sala kommun” på ryggen. Västarna fixade en medarbetare när de insåg att i ett krisläge är det viktigt att tydligt visa var man kommer ifrån när man rör sig ute. Den hänger där som en påminnelse och kanske är det inbillning men nog dröjer sig en svag lukt av brandrök kvar i västen.

Tillbaka i bilen med Göran Cederholm. I november har han varit ett år som räddningschef i Sala. Trots sina många år i yrket har han inte varit i närheten av en skogsbrand med den här omfattningen. När den bara spred sig utan kontroll bad han och kollegan i Västerås staten om hjälp.

– Vi kunde inte tänka ut nya lösningar på hur vi skulle angripa elden. Vi behövde nya krafter, nya ögon, någon som kunde samla information, ha överblicken, samordna alla dessa människor och funktioner.

Han säger att vid normala olyckor där flera kommuner är inblandade gör det upp sins emellan vem som tar det övergripande ansvaret.

– Vi hade den gången så mycket bestyr med att hålla reda på vårt eget så det var egentligen ingen som klarade av att dessutom rollen att blir den övergripande och samordnande och ta hela ansvaret.

Som räddningschef var Göran Cederholm inte ute på fält, han var på brandstationen i Sala och hade koll på kartor som visade eldens framfart, kontakt med sitt folk på fält och kontakt med media. På kvällarna åkte han till Ramnäs, träffade ledningen och sina mannar. Under tre veckor sov han på brandstationen och träffade bara sin fru tre gånger på hela tiden.

Som mest var det 200 brandmän ute och bekämpade branden. Området är enormt. 14, 000 hektar är svårt att greppa men räddningstjänsten la för att vi skulle förstå omfattningen – ut brandområdet över Stockholm – då brann det i ett område stort som från Centralen upp till Rotebro i norra Stockholm.

Vilka är dina lärdomar och vad har du med dig efter branden?

– På det rent personliga planet är den största upplevelsen att vara med om hur fantastiskt personalen har ställt upp under den här tiden. Det känns fantastiskt att få ha förmånen att får vara chef i en organisation som har medarbetare som ställer upp på det här sättet.

– Och alla frivilliga som har engagerat sig. Även sådana som inte har anknytning till området som har engagerat sig. Jag trodde inte att det fanns så mycket empati i det här landet.

Göran Cederholm berättar om en kvinna som ringde från Dalarna och frågade vad hon kunde göra – kanske baka något?

Vad det gäller de rent operativa insatserna inväntar de resultatet av utredningen som pågår. Men vissa saker behöver de inte vänta på utredningen för.

– Vi kommer att skicka folk på utbildning i hur man kan bli bättre på att bedöma riskerna för skogsbrand, så att vi inte enbart som nu förlitar oss på brandriskprognosen. Och när det är hög risk se till att det finns helikoptrar som kan komma in och dumpa vatten med kort varsel.

Det finns mycket att lära, men full beredskap kan man aldrig ha konstaterar Göran.

– Kunskapen om hur man släcker skogsbrand hade räckt fram tills nu. Det är bara konstatera att det inte räcker längre.