Förnyelse, gärna så dramatisk att man kan tala om innovationer, har blivit vår tids mantra. Allt mer resurser går till projekt där man antingen ska förnya eller förstå hur man kan skapa förutsättningar för förnyelse. Men frågan måste ställas: är vi radikala nog i hur vi tänker om våra organisationers förmåga till just innovation?
En av industrisamhällets stora idéer var att man skulle specialisera sig. Något som tillämpat på organisering av verksamheter innebar en långtgående uppdelning av arbetet. Allt skulle delas upp – ansvar, uppgifter, befogenheter. Ju högre grad av uppdelning, desto mer av specialiseringsvinster. Därför hade man också folk som enbart arbetade med forskning och utveckling i särskilda FoU-enheter. Och det fungerade.
Tjänste- och kunskapssamhället har visserligen också stora behov av specialisering. Det är ju därför utbildning är viktigt och det är därför allt fler yrkesgrupper arbetar med föresatsen att få status som professioner. Men ser man saken ur kunders och brukares perspektiv framträder en delvis annan bild.
Som kund eller brukare har man ofta behov av helhetslösningar – alltså i en mening motsatsen till specialisering. Vår tids utmaning är inte att dela upp utan att foga samma och integrera. Det kan gälla vården eller socialtjänsten. Det må handla om IT-lösningar eller semesterresor. Den som är sjuk behöver en lösning som är anpassad till just den personens sjukdomsbild. Den som har personliga svårigheter behöver en cocktail av stöd och åtgärder som är relevant just för den livssituation vederbörande befinner sig i. Och den som har köpt dator, skrivare och trådlöst nätverk vill att det ska fungera trots att det finns ett antal leverantörer inblandade. På samma sätt som den som ska på semester vill att flyget går som det ska och att bagaget hamnar på samma ort som man själv. Men också att det finns ett hotellrum enligt vad man bokade.
Det är just här, i de fungerande helheterna, som en av tjänste- och kunskapssamhällets största utmaning finns. Detta kan också uttryckas så att foga samman, snarare än att dela upp, är det vi måste organisera oss för att åstadkomma. Så att inte ungdomar på glid bollas runt mellan BUP, skolkurator, socialtjänst och många andra. Eller att våra äldre inte får den samlade vård och omsorg de behöver för en värdig ålderdom. Men där är vi tyvärr inte. Samtidigt som potentialen till just förnyelse är särskilt stor när två eller flera organisationer förmår samordna sig och erbjuda fungerande helheter.
Detta kommer att fordra ett ledarskap där passionen för kunder och brukare överstiger rädslan att trampa fel i det formella. Det kräver att man förstår att den egna specialiteten sällan eller aldrig utgör helheten. Och det förutsätter viljan att underordna sig och bidra till ett sammanhang snarare än att värna den egna rollen. Det är inte självklart att ledare inom politik, näringsliv och offentlig sektor ser den här integrerande uppgiften bland all förnyelse de redan menar sig representera. Synd i så fall. Vi lever i en tid som kräver mer sammanhang och lite mindre delar! På all plan!



VI I SKARVEN Det tycks som om vi som lever nu blev de som fick betala för omställningen till ett globalt samhälle. Man hoppas det räcker med oss och att den nya världen visar sig ha sina fördelar.

HOLISTISKA HJÄLTAR: En eloge till alla som i det lilla och i all tysthet, långt från rampljuset och det spektakulära belöningarna, dag ut och dag in fixar fungerande helheter i vården, skolan och omsorger.


HAFSVERK: Kraven på ständig innovation och förnyelse har gett oss en tillvaro där mycket utgörs av dåligt fungerande ”beta-versioner”. En renässans för 80-talets kvalitetsrörelse skulle vara välkommen.