När en vinner, förlorar en annan. Det är politisk verklighet. Men även om intellektet är berett rår man inte på känslorna av besvikelse och sorg. Tidigare it- och energiminister Anna–Karin Hatt berättar öppet om nederlaget – att sopa under mattan har hon lärt sig är det värsta man kan göra.

Valkampanjen var intensiv in i det sista. Anna–Karin Hatt delade ut röstsedlar och pratade med folk utanför vallokalen i Huddinge tills den stängde. Kvart i åtta kom den första prognosen – den som visade på rödgrön valseger och därmed Alliansens fall.

Insikten nådde hjärnan under kvällen, men landade inte i kroppen förrän dagen efter.

– Då kom känslorna. Men inte som man kanske tänker när förutsättningarna verkligen ändras över en natt – att man far i backen och kraschar. Det var mer en känsla av att jag svävande i ett tyst rum. Jag föll sakta och ljudlöst.

Det blev så stilla. Efter den intensiva valrörelsen riktades strålkastarljuset åt ett annat håll. Mot dem som vann så klart, men också dem som förlorat allra mest. För Centerns del menar Anna–Karin hade det trots allt gått bra – de hade ryckt upp sig rejält från att vara helt uträknade och under riksdagsspärren i våras till att ha vunnit mark igen.

Vi ses på mitt kontor. Anna–Karin Hatt är som hon skriver i mailväxlingen inför den här intervjun ”in between jobs” och har ingen plats att ses på. Nu äger hon, på gott och ont, sin egen tid och sin kalender. Den har aldrig varit så tom sedan hon började skolan ”då hade man i alla fall ett schema att förhålla sig till”. Några dagar efter valet stod det dessutom klart att hon inte heller kom in i riksdagen. Dörren till politiken på heltid stängdes därmed helt.

Hon sticker inte under stol med att hon kände sorg, efter elva år i Centerpartiets och Alliansens innersta cirkel, som talskrivare, statsekreterare och de senast fyra år som minister.

– Sorgen måste komma ut, den försvinner inte av sig själv. Jag har tillåtit mig att vara ledsen och sörja. Ett viktigt jobb, fina kollegor, en position med mycket inflytande och makt.

Under den här tiden har hon hunnit med en maktkamp om partiledarposten. Det stod i praktiken mellan Anna–Karin och Annie Lööf, och Annie vann.

Det var egentligen en besvikelse som gjorde mer ont än valnederlaget, eftersom det var hon personligen som valdes bort. Men Anna–Karin fick frågan och liten tid att ta ställning till om hon ville fortsätta som andra vice ordförande.

– Jag resonerade med mig själv om jag kunde arbeta vidare i bakgrunden av Annie utan att låta partiledarkampen ligga kvar emellan oss. Jag kom fram till att jag kunde det – och det kunde Annie också. Vi var väldigt raka mot varandra. Och jag tror att detta har gjort oss till en av de starkaste partiledningarna som centerpartiet har haft.

Från valdagen fram tills att den nya regeringen tillträdde gick tre veckor. Då ingick hon i en övergångsregering och gick till jobbet precis som vanligt.

Det fattades inte några nya politiska beslut, men de sammanträdde och hade beredningar. Tiden gick åt till att sätta punkt på den tid som varit.

– Jag har kommit fram till att lika viktigt som det är att börja ett jobb på ett bra sätt, lika viktigt är det att avsluta det bra. Både för en själv och för omgivningen.

Att träffa medarbetare och summera det som varit i avslutningssamtal. Att ventilera och prata ut. Först och främst den närmaste staben. Men det är viktigt att tacka dem som ofta glöms bort – chaufförerna till exempel.

– Vi bjöd på tårtfika och nästan varenda en kom. Det var första gången sedan 1976 de blev avtackade samlat av hela regeringen. Sorgligt men bra att åtminstone vi gjorde det.

Att de politiskt tillsatta tjänstemännen slutar vid en valförlust – det är spelets regler. Det vet alla men det är lika omtumlande för det.

Vart fjärde år kastas allt upp i luften och ingen vet hur det landar efter ett val.

Men vad som än händer – de opolitiska tjänstemännen sitter kvar, med vanliga anställningar och kollektivavtal. Situationen kan nog vara lite märklig säger Anna Karin.

Hon säger att när de själva tog makten för åtta år sedan fanns en vag oro kring hur lojala de opolitiska tjänstemännen skulle vara, som jobbat i 12 år åt en socialdemokratisk regering. Men så var det inte – de var professionella och lojala också med de nya som kom.

– När det var dags för oss att gå samlade vi alla för att tacka av dem men också för att skicka dem vidare.

– Det ville jag ge personalen – att sätta ord på att deras uppdrag är att vara lika professionella och lojala med den nya regeringen, mot sina nya chefer och arbetskamrater som de varit mot oss. Men oberörd är det nog ingen som är. Det är ju avsked man tar av varandra.

Under åren som minister har Anna–Karin hunnit få sitt tredje barn och dessutom skilja sig. Det har varit intensivt för att uttrycka det milt. Men barnen ville att hon skulle ha kvar sitt uppdrag som minister.

– Det är ändå ett gott betyg för att jag ändå lyckades få ihop den här tillvaron, trots allt jobb och trots att jag blev ensamstående, varannan vecka, med tre barn.

Anna–Karin vet hur det är när inte tillvaron går ihop. För sexton år sedan gick hon i väggen. Då var hon själv 26 år och yngsta dottern ett år.

Hon vaknade en morgon och kunde inte gå ur sängen. I efterhand var det inte så konstigt att det blev för mycket. Hon levde dygnet runt med politiken. Aktiv i ungdomsförbundet, anställd som talskrivare åt partiledningen, med en plågsam kris i partiet och ett hastigt partiledarbyte som inte blev så lyckat.

– Jag tog med mitt ideella engagemang och fortsatte att leva så som anställd. Jag jobbade, levde och umgicks bara med centerpartister.

En klok chef och stödsamtal fick henne att komma tillbaka men då insåg hon att hon behövde göra något annat. Utbrändheten fick henne att söka sig till nytt umgänge och en karriär i näringslivet, för att också få ett ”professionellt förhållningssätt till politiken” som hon uttrycker det. Det är hon glad för idag. Att hon varit både vice vd och vd, på en pr–byrå och skolföretag. Hon har en identitet utanför det politiska livet och det tänker hon falla tillbaka på idag. De som bara har sin identitet som politiker blir än mer sårbara.

– När jag sprang in i väggen lärde jag mig att sätta gränser. Och att det är jag själv som måste sätta de gränserna, ingen annan gör det åt mig.

Filosofin är att ”du kan göra allting, men du kan inte göra allt samtidigt”. Det innebär prioriteringar, fokus på utvalda frågor och tidsmässigt strategiska beslut. Det hon uppfattar som slöseri med tid ägnar hon sig inte åt, säger hon.

Valet att prata om tiden efter valförlusten kan också vara en del av detta effektiva förhållningssätt. Att berätta är en slags ”kompostering” man måste gå igenom säger hon.

– Det finns ett antal saker som vi drabbas av någon gång i livet som ofta behandlas som om de är onämnbara. Och det har jag med mig sedan barnsben, att det som är onämnbart, det är inte bra. Man mår inte bra av att inte prata om det. Det behöver komma upp på bordet.

Det som inte pratades om i Anna–Karins familj och i den småländska byn Mosshult där hon växte upp var hennes pappas sjukdom. Han betedde sig inte som andra föräldrar, det visste alla, men ingen sa något. Inte förrän Anna–Karin var tjugo år fick hon veta att den sjukdom han led av var schizofreni. Pappan dog några år senare i cancer, något år innan hon själv gick in i väggen.

Det smärtsamma i att ha varit med om sammanhang där man inte alltid låtsats om det som är svårt har gjort henne öppen och orädd. Ja varför inte tidseffektiv? Det går ju snabbare att ta den raka vägen istället för att gå omvägar runt ett problem eller sopa det under mattan och låta det växa till en bula du snubblar på.

– Därför vill jag vara öppen med det här också. Man får inte skämmas. Jag vill tala om det som vi inte talar om.

Så vad händer nu?

Anna–Karin har gjort det ”klassiska” det vill säga städat garderoberna, rensat i källaren och höstkrattat trädgården. Nu är hon redo för något nytt. Men som hon säger hon är en väldigt handlingskraftig person som har lätt att fatta beslut.

– Risken är att det går för fort. Jag vill välja med omsorg och inte hoppa på något för snabbt. Något inom de områden där jag varit minister – energi och it. Privat, näringsliv. Inte konsult och inte egen firma.

Först betar hon av sådant hon prioriterat bort – att träna och att träffa vänner. Det gör hon nu. Hon springer i skogen och hon har en lista med folk som hon träffar en efter en. När vi skiljs åt ska hon gå ut med en kompis – det är sådant hon inte kunde göra så ofta för bara några veckor sedan.

Snabbfakta:

ålder 42 i december

familj Tre barn – Ida (17), Irma (12) och Anton (3,5)

tidigare jobb It- och energiminister, statssekreterare på Statsrådsberedningen, VD, vice VD, PR-konsult, talskrivare, internationell sekreterare, ledarskribent.

Intressen Mina barn, mina vänner, vår trädgård, träning och resor till nya platser.

Ledarskapsmotto Du kan mer än du tror.