Flytande gränser

Allt fler har striktare alkoholpolycies på arbetsplatsen samtidigt som tillfällena ökar där drinkarna flödar. Cecilia Svensson höll sitt missbruk hemligt – nu hjälper hon andra.

Kick-off, after work, event, konferens, mingel...Tillfällena då vi i arbetslivet umgås med alkohol verkar bli allt fler. En undersökning förra året visade att mer än hälften av cheferna i Sverige någon gång har blivit berusad tillsammans med kollegorna.

Samtidigt som alkoholpolicies förefaller bli mer restriktiva, växer det allmänna intresset för alkoholhaltiga drycker. Vinprovningarna har fått sällskap av ölprovningar som ett populärt sätt att umgås, och både privatpersoner och företag lagrar sin egen whiskysort hos Mackmyra Whisky.

Det kan förefalla som en motstridig utveckling. Men, som en anordnare av ölprovningar, tidigare anställd på Systembolaget, säger: "Det är ungefär som med kaffe eller vadsomhelst, ju mer intresserade folk blir, desto mer noga blir det med vad vi dricker, och hur.”

De flesta av oss klarar av att dricka måttligt, men det gäller långtifrån alla. Statistiken visar att omkring tretton procent av svenskarna eller drygt en miljon personer i befolkningen har riskabla alkoholvanor. Sannolikheten är stor för att just din arbetsplats inte är något undantag.

Hon stod på toppen av sin karriär, var uppskattad bland kollegorna, jobbade hårt och ansvarade som projektledare för stora uppdrag, budgetar och konton. Men en dag på jobbet bestämde sig Cecilia Svensson för att gå in till sin chef och berätta att hon var alkoholist.

Texter: Susanna Kumlien

Det blev början på en lång resa. Fördomarna och okunskapen kring sjukdomen återstod för Cecilia att upptäcka. Från Försäkringskassan fick hon motfrågan: ”Men såna som ni jobbar väl inte?” Idag, när hon ser tillbaka på vad hon varit med om, är det framför allt omgivningens oförstående attityder som hon vill förändra.

- De flesta alkoholister är inte utslagna på någon parkbänk. Tvärtom är det så viktigt med att upprätthålla fasaden att jobbet är det sista man släpper. Att sköta jobbet var prioritet nummer ett för mig och att jobba och att dricka var det enda jag gjorde. Det tog all min tid. För så länge jag skötte jobbet, hade jag ett ”kvitto” på att allt var i sin ordning. Då kunde jag fortsätta att dricka och förneka att det fanns något problem med det.

Därför har Cecilia bestämt sig för att sprida kunskap och berätta om alkoholen. Vad den gjorde med henne, och hur hon tillfrisknade från den, har hon skildrat i sin bok: ”Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv!” Idag tar hon en del uppdrag som egenföretagande IT-konsult, men framförallt arbetar hon med föreläsningar och utbildningar om alkoholism.

- Nu har jag tid och ork för mina barn. Jag och min äldsta dotter hade dålig kontakt under åren då jag drack. Idag har vi kommit nära varandra igen. Tänk att jag var beredd att missa en av de viktigaste relationerna i mitt liv för alkoholens skull! Idag framstår det som helt obegripligt.

Alkoholismens natur är listig. Cecilias påhittighet för att hitta tillfällen att dricka förbluffar henne själv i efterhand. Hon träffade aldrig någon på ett café, utan såg istället till att alltid välja ett ställe som serverade alkohol. Hon ville gärna ha sällskap i sitt drickande, och kunde truga andra att hänga med på ett glas

Hon utvecklade till och med en fobi, flygrädsla, för att kunna motivera sitt drickande inför sig själv och andra oavsett tid på dygnet. Hon drack både i baren på flygplatsen och sedan ombord på flyget. ”Jag är flygrädd”, sa Cecilia och beställde två flaskor vin av flygvärdinnan. En gång påpekade en flygvärdinna att det inte är bra att dricka om man är flygrädd, men hon talade inför döva öron.

- Jag var mycket ute och reste i jobbet och bodde på hotell. När jag skulle gå och äta, beställde jag en öl till maten. Bara en skulle det bli. Men när jag druckit den där ölen, hände det något med hjärnan och istället blev det både två, tre och ännu fler öl. Sedan stapplade jag upp på rummet. Vaknar nästa morgon i risigt skick, nyper mig i kinderna för att se piggare ut och går iväg och jobbar. ”Du ser lite trött ut”, kunde kollegorna säga. ”Ja, jag sov lite dåligt”, var mitt svar.

Sanningen var att ingenting var riktigt roligt i Cecilias liv. Hon vaknade alltid trött, kände ingen glädje och hade ingen livslust. Det enda hon såg fram emot var ett glas vin. Det var det som fick henne att orka, att prestera. Hennes belöning. På fredagarna blev det allt tidigare på eftermiddagen som kvällsdrinken skulle intas. Och så allt det där matlagningsvinet som Cecilia tyckte var så trevligt.

- Bag-in-box var ju väldigt praktiskt. Då kunde sista dropparna kramas ur påsen, och det var enkelt att slänga den i soporna och bara sätta fram en ny. Det tog bort spåren av mitt drickande och jag kunde fortsätta att ha ett perfekt liv utåt. Flaskor var besvärligare. Av dem framgick det hur mycket jag konsumerade. En flaska vin varje kväll kunde gå åt.

Tillbaka till det där med chefen. När hon berättade för honom att hon hade problem med alkoholen, blev han helt förbluffad. Cecilia tror själv att hon var duktig på att dölja sin alkoholism, och chefens reaktion tyder på att det stämmer. Nu ska han komma och lyssna på hennes föreläsning för att lära sig mer om hur det här med alkoholism funkar. För det lär varken vara första eller sista gången han stöter på sjukdomen i arbetslivet.

- Jag kan önska att arbetsgivare hade en mer realistisk syn på hur komplex den här problematiken är. Det är inte lätt för den oinvigde att förstå sig på den, och man kan behöva inhämta kunskap. Vilket ju inte är konstigare än att man anlitar en konsult för IT-tjänster.

Cecilias chef var förstående. Men sedan bollades saken vidare till personalchefen. Som sa att ”vad vi inte har orsakat, har vi heller inte något ansvar för”. Inför nästa möte grät Cecilia, tårarna droppade ner på papper på skrivbordet. Det var arbetsmiljölagen, som hon skrivit ut på skrivaren, och med den i handen lyckades hon få tre samtal hos Företagshälsovården. Och så fick hon ett telefonnummer till Landstinget.

- Det var det hela. Det var den hjälp jag fick. Men i samma veva kom jag till en ny arbetsplats. Bra, tänkte jag. Nu ska det bli ordning. Nytt jobb, nytt liv! Och så började jag dricka igen.

Tillbaka på ruta ett. Cecilia gjorde resan från missbruk till insikt en gång till. Via en självhjälpsgrupp och via många turer med olika sponsorer, som de som varit nyktra en längre tid kallas, ännu några återfall och en tid på ett behandlingshem, hittade så småningom Cecilia fram till en permanent nykterhet och ett nytt liv

- Jag tror att man blir alkoholist av olika skäl. Antingen kan man dricka sig till det eller så är man så att säga allergisk från början. Själv tillhör jag nog den senare kategorin. Att vara nykter är som att sitta i roddbåt på en flod som leder till ett vattenfall. Du måste hela tiden ro. Idag känner jag en sådan glädje! Det är helt fantastiskt. Nu är varje dag i sig sin egen belöning.

I Chefstidningen nr 2 -2014 kan du läsa om vilka steg du bör ta som chef om du misstänker att en medarbetare har missbruksproblem. Här kan du också läsa om att se dig själv i vitögat om den egna alkoholkonsumtionen.

Skrivet av Susanna Kumlien

Läs även

Annons